To the one who left me wiht a smile.

Jag går där på den smala stigen.

Stigen som leder mot dem höga vackra träden.

Jag går längs stigen och kommer till ett stort trädd.

jag går närmare och får syn på en pojk.

Pojken sitter bara där.

Jag går närmare.

Pojken verka höra mig och vänder sig om.

Han kollar på mig med sina gröna ögon som är under den meddel långa luggen.

Jag kollar på honom och ser att han gråter.

Så jag går närmare.

Pojken backar lite, men stannar upp.

Nu var jag där, där var han var sittande.

Jag satte mig på knä och sträckte min hand för att torka bort hans tårar.

Men han backade lite.

men brydde mig inte.

Jag sträckte min hand och kände hur varm han kinder var, sedan hur våta dem var av alla tårar som rinnit ner för dem.

Sedan resta jag på mig och log, sedan började jag gå.

Men då tog pojken tag i i min tröja, sedan sa han " Varför kom du för att torka mina tårar?" först var jag tyst sedan sa jag" för...för du verkar speciell".

Pojken kollade på mig med en blick jag aldrig sett, sedan reste han sig upp snabbt som blixten tog tag i mig och stirrade i mina bruna ögon.

Tills slut sa han " Tack" och log mot mig, medans han tog min in i hans famn.

Jag log tillbaka  och sa " Jag heter venesa" då sa han" och jag sale. Och sedan den dagen blev vi föralltid bästisar.

Sedan kom dagen jag inte ville skulle komma.

Han försvann, försvann från mig och alla andra som älskat honom.

Men än idag kan jag se den sorgsna lilla pojken som sedan log mot mig, med värme och kärlek.

sale som ängel.

Sale som liten